Jag har sagt det förut och jag säger det igen: konsten lär mig saker om mitt liv. Den får upp till ytan vad jag behöver mest.   När jag gör mina abstrakta kolteckningar är det förstås långt från alla bilder som jag tycker blir något, alltså som motsvarar känslan jag vill få fram i stunden jag gör dem. Således blir en del liggande, i de misslyckades hög. Jag har svårt att slänga dem, för jag känner en viss ömhet (förutom frustration) för dem.   En dag kände jag mig modig och upprorisk, och tog några av dessa teckningar och rev sönder dem. Sen satte jag ihop dem igen, huller o…