Jag har sagt det förut och jag säger det igen: konsten lär mig saker om mitt liv. Den får upp till ytan vad jag behöver mest.

 

När jag gör mina abstrakta kolteckningar är det förstås långt från alla bilder som jag tycker blir något, alltså som motsvarar känslan jag vill få fram i stunden jag gör dem. Således blir en del liggande, i de misslyckades hög. Jag har svårt att slänga dem, för jag känner en viss ömhet (förutom frustration) för dem.

 

En dag kände jag mig modig och upprorisk, och tog några av dessa teckningar och rev sönder dem. Sen satte jag ihop dem igen, huller o buller. Jag lät pappersremsorna hitta varandra, och lät dem tala. Och ett nytt språk blev det.

 

De här kolkollagen blev sedan liggande igen, ett bra tag. Vilande. Väntande, inser jag nu. Tills jag drog till grafikverkstaden och gjorde fotopolymerer av dem. Och så helt plötsligt kändes de kompletta. Som att de stod för sig själva. De lever sitt eget liv nu.

 

Och vad säger denna process mig? Jo, jag inser att det är så jag bör tänka på mitt eget liv. Det blir sällan som jag tänkt mig. Ständigt får jag justera mina mål och min tillvaro, för att få den hållbar, bra, och meningsfull. Det som inte går som jag helst vill har jag många gånger försökt att glömma, putta undan till ett gömt hörn av mitt inre.

 

Men med hjälp av alla trasiga bitar så kan jag skapa en ny helhet som blir meningsfull. Och ibland kan jag bli överraskad över resultatet, när det känns… nytt. Komplett. Helt. Det blir lite spännande!

 

Och vet du, det är så jag vill leva mitt liv. Jag vill inte att något ska gå till spillo, jag vägrar det. Jag är tillräckligt gammal för att ha en viss översikt över livet, och kan se att det oundvikligen innehåller både ner och upp. De goda sakerna kan inte vara allt som räknas, för då är ju en stor del av livet förgäves. Det som gör ont är också del av det.

 

Mina dåliga sidor. Mina misslyckanden. De får inte vara förgäves. De måste få vara av värde. Ja, jag inser att den här bildserien är en förlåtelseprocess. Jag tar mina misslyckanden, river sönder dem, pusslar ihop dem, låter dem leva i en ny form. Jag förlåter mig. Jag ger mig själv en andra chans. Gång på gång.